ett misslyckande av politiken
frågan som uppstår är varför är det så? Det är inte för att USA inte jobbar hårt. Faktum är att studier har visat att amerikaner tenderar att vara högst internationellt när det gäller det genomsnittliga antalet arbetade timmar per vecka. Snarare skulle vi hävda att i motsats till många andra länder har Usa misslyckats med att tillhandahålla de typer av politik och program som är utformade för att förebygga eller minska fattigdomen. Som sociologen David Brady skriver, ” samhällen gör kollektiva val om hur man delar upp sina resurser. Dessa val handlas i de organisationer och stater som styr samhällena och blir sedan institutionaliserade genom välfärdsstaterna. Där fattigdomen är låg har jämställdheten institutionaliserats. Där fattigdom är utbredd, som mest synligt demonstreras av USA, har det varit ett misslyckande med att institutionalisera jämlikhet.”
med andra ord, de länder som är proaktiva när det gäller att se till att få familjer kommer att falla under en lägsta golvnivå, har i allmänhet mycket lägre fattigdom än de länder som tar en mer laissez-faire-strategi. Socialpolitiken kan göra en betydande skillnad när det gäller att minska fattigdomens omfattning i olika länder. Program som är inriktade på att minska ojämlikhet och fattigdom resulterar i allmänhet i lägre fattigdom.
ett minsta skyddsnät
trots den populära retoriken om stora mängder skattepengar som spenderas på offentligt stöd, kan den amerikanska välfärdsstaten, och särskilt dess sociala skyddsnät, beskrivas mer exakt i minimalistiska termer. Jämfört med andra västerländska industriländer ägnar Usa mycket färre resurser till program som syftar till att hjälpa de ekonomiskt utsatta. Faktum är att USA fördelar en mindre del av sin BNP till sociala välfärdsprogram än praktiskt taget något annat industrialiserat land. Som ett resultat, USA har ofta beskrivits som en ”motvillig välfärdsstat.”Statsvetaren Charles Noble skriver,” den amerikanska välfärdsstaten är slående just för att den är så begränsad i omfattning och ambition.”
däremot erbjuder de flesta europeiska länder och Kanada ett brett utbud av socialförsäkringsprogram som i stor utsträckning hindrar familjer från att hamna i fattigdom. Dessa inkluderar betydande familje-eller barnbidrag, som är utformade för att överföra kontantstöd till familjer med barn. Dessutom är arbetslöshetsstödet mycket mer generöst i dessa länder än i USA. Dessutom tillhandahålls universell hälsotäckning rutinmässigt, tillsammans med betydande stöd för barnomsorg.
resultatet av dessa socialpolitiska skillnader är att de väsentligt minskar fattigdomens omfattning i Europa och Kanada, medan den amerikanska socialpolitiken endast har en liten inverkan på fattigdomsminskningen. Som ekonomen Rebecca Blank noterar, ” det nationella valet i USA att tillhandahålla relativt mindre generösa överföringar till låginkomstfamiljer har inneburit högre relativa fattigdomsnivåer i landet. Medan låginkomstfamiljer i USA arbetar mer än i många andra länder, kan de inte kompensera för lägre statligt inkomststöd i förhållande till sina europeiska motsvarigheter.”
en intressant fråga att diskutera och överväga är varför USA ägnar så lite av sina resurser för att bekämpa fattigdom? Varför verkar den politiska viljan att ta itu med fattigdom saknas? Har det att göra med vår tro på robust individualism? Vad sägs om det faktum att Amerika är olika när det gäller ras och etnicitet? Hur kan detta fungera mot fattigdomsbekämpning? Utgör de fattiga en viktig politisk kraft? Varför eller varför inte? Dessa och många andra frågor kan diskuteras och tänkas på för att försöka förstå vårt offentliga politiska svar på fattigdom.